Igår fyllde KistaChic fyra år och det firades förstås med både pompa och ståt.

Kvällen inleddes med ett besök hos KistaStudenten i hennes nya och väldigt lilla studentlya på Ärvingevägen. Det var lite som att kliva in i min egen lägenhet fast i miniformat; köksbänk, badrumsinredning, garderober, handdag - allt kändes igen - men var intryckt på betydligt färre antal kvadratmeter.

Nere i entrén rådde det nästan undantagstillstånd bland post som inte hittat fram blandat med telefonkataloger och oönskad reklam.

Det här var bara en av flera kuvert- och pappersfyllda bänkar i entrén och vi hittade brev så såg ut att innehålla både lönebrev, bankpapper samt kallelser och information från landstinget.

Som avslutning, framåt halv tolv på kvällen, tog vi sen sällskap med KistaKärran och gick på orientalisk/persiskt disko på Restaurang Ocean i Akalla. Det var inte så jättemycket folk där men ändå tillräckligt för att vi skulle våga oss ut på dansgolvet.

Imorse hade KistaChic kunnat ta skridskorna till det nya jobbet. Gångvägen mellan t-bana och Ärvinge har under senaste tiden, medan jag själv spenderat tid på varmare bredgrader, polerats till en isgata. Nu på kvällen låg det lite sand och grus som hjälpte till men stegen hem blev ändå något trevande.

Och borta pÃ¥ stranden i förra veckan kom Ã¥terigen reaktionen som bevisar att det pÃ¥ nÃ¥got sätt är självklart att jag som jobbar med “data/it/internet” ocksÃ¥ ska bo i Kista. VÃ¥rt KistaRykte är vida omtalat; var svenskar än bor (Stockholm, Linköping, Blekinge) och rör sig (hemma eller lÃ¥ng borta) sÃ¥ kommer visst Kista alltid att i första hand vara förknippat med företagande och it - inte boende.

- Kista? Ja, men det är ju klart. Då har du nära till jobbet?

Oh, nej. Nytt jobb har jag visserligen, men fortfarande blir det t-bana in till stan på morgonen.

Kring nyår passerade jag miljöstationen och fascinerades över alla spännande kartonger som skvallrade om vad vi fått som julklappar i år; datorprylar, speltillbehör, leksakståg, hushållsapparater, värmeelement. Kartongvagnarna var mer än välfyllda och det hade redan börjat trilla ner lite på golvet.

Idag, nästan en vecka senare, är begreppet “välfyllt” en underdrift.

Företaget jag arbetar pÃ¥ hÃ¥ller pÃ¥ att leta efter nya lokaler och standardkommentaren till mig pÃ¥ kontoret har länge varit att “du KistaChic vill väl gärna att vi flyttar till Kista”. Varken Solnaborna, Täbybon, Västerhaningebon, Uppsalabo eller Ekeröbon har fÃ¥tt den kommentaren och även privat är det mÃ¥nga jag träffar som frÃ¥gar om jag jobbar i Kista ocksÃ¥ eftersom jag bor där.

Jag fick just den frågan senast idag från mäklarfirman* som förmedlade min lägenheten. Är det en outtalad regel att man måste jobba i Kista för att bo här?

* De ringde bara för att kolla om jag fortfarande trivs samt för att berätta att de alltid finns tillgängliga om jag eller mina grannar har frågor om bostäder, försäljningar etc och att de har några familjer som önskar köpa bostad i mitt område. Inte ett samtal jag förväntade mig 3½ år efter köpet.

En vän berättade idag helt lyriskt att nu äntligen hade hon fått tag i en studentlägenhet och om två månader flyttar hon till Ärvingevägen 14. Genast började vi prata om gemensamma promenader på Järvafältet och spontana fikabesök hos varandra. Även om jag har lärt känna många av mina grannar så blir det här första KistaGrannen som inte enbart känns som en granne. Så här skriver hon själv:

Du har sålt in Kista riktigt bra till mig. Nu är det upp till bevis! Hur som helst är jag jätteglad och önskar att jag fick flytta in redan idag.

Inför ventilationskontrollen skämdes jag faktiskt lite över mitt extremt äckliga köksfilter, men jag har helt enkelt inte lyckats dels ta mig till en affär som säljer fläktfilter, dels ta reda på vilken storlek ett filter i min köksfläkt ska ha.

Gissa om jag blev glad över att komma hem och hitta den är oväntade presenten på köksbänken. Vardagslycka är så lätt ibland. Tack kära förening och ventilationskontrollör.

Jag är imponerad över hur lite fasadlagningen syns. Precis när det var nygjort glimmade det som guld men allt eftersom det torkar smälter det in och ser ut precis som resten av väggen.

Min bror letar just nu väldigt aktivt efter en ny bostad, han går på lägenhetsvisningar hela tiden och nästan varje kväll får jag länkar till lediga lägenheter som han funderar på eller som bara är skrämmande exempel på hur han inte vill bo. Och det får mig förstås att fundera på vad jag själv skulle vilja ha om jag skulle flytta idag. Det finns ju så mycket att ta ställning till; planlösningar, priser, finns det parkeringsplats, är det en fin utsikt eller har grannarna mycket insyn, är det stambytt, nyrenoverat, parkett eller plastmatta, snygga väggfärger, renoveringsbehov och tusen andra smådetaljer.

Hela vintervåren har varit en massa spring fram och tillbaka för mig; jag har inte haft många kvällar hemma i bostaden och KistaLyan har mest varit ett övernattningsställe. Men nu har schemat precis börjat lugna ner sig, lyan har tinat upp efter vinterns kyla och min fina KistaHimmel är äntligen ljus om kvällarna. Visst kan man alltid önska sig några fler kvadratmetrar i vardagsrummet eller på balkongen men jag tror inte att jag får köpa loss enbart vardagsrummet från grannarna.

När vi häromkvällen rullade ut gräsmattan på balkongen och satt i kvällsskymmningen och rökte vattenpipa dök kärleken till hemmet upp igen. Kvällarna på balkongen är bara en av många saker som får mig att trivas i KistaLyan, och i Kista. Så medan min bror letar vidare stannar jag kvar där jag är.

Till er som alltid undrat vad som egentligen pÃ¥gÃ¥r bakom fasaderna i Kista…

Som vi nämnt tidigare i kommentarerna är det ofta som medierna blåser upp det negativa och glömmer det positiva och under hösten var det väldigt mycket skriverier om hur otrygga vi boende i Stockholm men också Kista känner oss. Som vanligt mest negativa texter, men jag vill lyfta fram två positiva förebilder i Kista som jag tycker vi ska se upp till och ta efter.

I slutet av september publicerade Lokaltidningen Mitt i ännu en artikel om att Kistabor inte vågar gå ut (sid 4, nr 39, årgång 21). I artikeln intervjuad flera boende som berättar att de är rädda för att röra sig utomhus när det är mörkt ute.
Men så avslutas artikeln med ett par härliga citat från Jan-Erik i Akalla.

Han tror att folks rädsla beror på den negativa bilden av Kista i pressen - och han tror inte att det är så farligt egentligen.

Dessutom känner han sig lite trotsig mot de ungdomsgäng som sätter skräck i folk med sitt “bus”.
- Jag bor faktiskt här och har rätt att gÃ¥ här…”

Hejja Jan-Erik!
Visst finns det busmakare och stökiga ungdomsgäng och jag vill inte alls förringa att folk är rädda på kvällar och nätter; men jag tror på att om fler bryr sig och vågar sticka ut hakan så blir även området mjukare.

Själv tycker jag att Kista är så mycket tryggare att röra sig i än andra förorter till Stockholm; just av den enkla anledningen att det alltid känns som om det finns folk i rörelse - både unga och gamla, oavsett tidpunkt på dygnet.

Låt oss gå över till förebild nummer två.

Fredag före julafton är det inbrott i en lägenhet här i Ärvinge och med en gång kom förstås den där oron krypande; Inbrott i närheten är aldrig trevlig. Men så får jag höra historien om att tjuvarna mer eller mindre togs på bar gärning tack vare en granne som både hörde och såg när det hände och direkt ringde efter polisen.

Hejja grannen!
När busmakarna gör allvarliga “bus” är det underbart att det finns grannar som engagerar sig sÃ¥ mycket att de vÃ¥gar ringa och anmäla med en gÃ¥ng; och bara den vetskapen gör att jag känner mig ännu tryggare.

Tack kära förebilder. Tack för att ni vågar röra er utomhus när det är mörkt och tack för att ni bryr er när grannen råkar ut för inbrott.