Ett inlägg om Malya på Magdansbloggen fick mig att klicka runt på lite andra dansvideos och så hittade jag denna jättefräcka. Det här är ringdans på en lite mer avancerad nivå, jag gillar speciellt den oväntade vändningen i mitten av videon.

Jag har ett ilands-problem.
Mitt musikbibliotek måste dras om.
Först från datorn till de externa minne jag har för att sedan dra tillbaka det.
Det är över 1000 filer.
Jag har funderat över detta länge och jag drar mig.

Snacka om i-landsproblem.

Efter en vecka i princip helt utan musik kastade vi oss på den fräna musikanläggningen som fanns i flygplanen vi flög hem med. Förutom det vanliga utbudet av radiokanaler, spel och film direkt i stolsryggen framför en kunde man lägga upp sin egen spellista med låtar från alla möjliga skivor från alla möjliga delar av världen. Eftersom vi åkte med Turkish Airline fanns det en hel del orientalisk musik och jag la bland annat in låtar från Amr Diab och Natasha Atlas i min spellista innan jag somnade gott* med musik i öronen.

*Bortsett från att det var en ovanligt turbulent flygresa och att flygstolen inte var särskilt bekväm.

Jag var på Genrepet av Wagners Parsifal i tisdags. En Opera i tre akter på fem och en halv timme då inkluderat de två pauserna.

Operan handlar om pojken Parsifal som skjuter en svan. Han glömmer vem han är och var han kommer ifrån. Detta skall vara berättelsen om hur han kommer till insikt. Med i handlingen finns även en samling riddare som vaktar den heliga Grahl. Konungen bland dessa riddare är förhäxad på grund av att han har tagit ett spjut som tillhör någon annan. Han får ett sår som aldrig läker och som konung skall han varje kväll öppna den heliga grahl.

Vissa paralleller går att dra till DaVinci-Koden men det hjälper inte till att få klarhet i varför dessa grahlriddare ser ut att vara döende allesammans. De kan knappt gå rakt och de lider något enormt. Konungen lider mest av alla och att han inte har förblött i första akten är en gåta.

Tillbaka till pojken Parsifal och svanen som han skjöt. Det är väldigt långsökt varför en pojke skall bli jagad från grahlriddarna bara för en sådan sak. Han får reda på att hans föräldrar är döda och sakta börjar minnena av att ha föräldrar komma tillbaka.

I andra akten träffar pojken den kvinnliga huvudrollen, som även hon är förhäxad, på tu man hand. Hon är fördömd att få den unge pojken förälskad i henne men hennes förhäxning bryts om hon blir förvägrad kärlek. Nu har vi sedan lämnat Grahlriddarna och är i en trollkars rike där alla kvinnor är som rosor och skall behaga denne pojke. det är endast i denna akten som denna kvinnliga rollkaraktär visas ha en egen vilja och karaktär.

Parsifal tackar nej till henne och tar ifrån trollkarlen sitt vapen, det som skall få grahlriddarnas konung att bli av med sitt sår. Åren går och Parsifal letar sig tillbaka till grahlriddarnas ställe där även den kvinnliga huvudrollen har en plats. Där är hon knappt någon. Uttalar knappt någon vilja och vill bara tjäna i konungens tjänst. Hennes personligheter i de olika rikerna är som natt och dag.

Det slutar med att Parsifal räddar konungen och på så vis får kungen sin frid. Parsifal blir själv konung över grahlriddarna och hjälteförklarad.

Kanske är det så att dessa riddare är så döende på grund av att de får liv av den heliga grahl och att konungen har vägrat att öppna grahlen på grund av att det gör ont i hans sår och att han då lider så mycket. Det är så mycket som man måste försöka pussla ihop för att det skall vara hanterligt och förhoppningsvis skall man få ihop en hel historia då man sett hela operan. jag är osäker på om jag fått det.

Scenografin var magnifik. Jag vet inte hur jag skall förklara hur det såg ut när Riddarnas rike första gången firades ner från taket. Kulisser som liknar betong men som skådespelarna är regisserade att snyggt flytta på när det behövs mer plats på scenen.

Jag är inte Wagnerian och kommer inte att skriva några stora ord om musiken men orkestern och dirigenten gjorde ett bra jobb. Jag tror inte att det ligger i regin eller i något annat av de delmoment som skapar en stor uppsättning utan i vilken opera det är som uppsättningen behandlar. I detta fall ligger svårigheten i att förstå hos Wagner den store själv. Det känns för långsökt det som gör handlingen men den som går och ser premiären imorgon klockan tre lär få se en scenisk gestaltning om än lite dödlig men med snygg scenografi.