Födelsedagshelgen har börjat för oss båda, för min del redan igår kväll på en restaurang i Amsterdam.

Vi gick till restaurangen Casablanca, som inte alls var marockansk utan gick på temat cirkus/Casablanca-filmen. Hela restauranglokalen var tapetserad med massor av gamla cirkusaffischer och när vi ätit klart för- och huvudrätt blev samtliga i matsalen uppjagade till övre våningen där “en dam väntar på er”.

Vi fick kliva in i en otroligt charmig och liten teater och fick oss en typ av cabaré/halvkaraoke/varité. Mycket riktigt väntade en glitterklädd dam på oss tillsammans med en mikrofon, en minidisch och ett blad med blandade och tydligen helt obegripliga ord på som fick agera låtmeny. Vi i publiken fick välja låtar och när hon lyckades charma de utsatta tillräckligt bra fick hon även med sig folk på scen. På den tjugo minuter som föreställningen varade (därefter fick vi efterrätt i matsalen igen) hann hon sjunga på både tyska, engelska, holländska och franska, alla mer eller mindre kända låtar - men när holländarna drog igång en helt hysterisk allsång på en nationaldänga var vi andra helt lost. Doktor B någonting hette den.

Efter den kombinerade scen- och matupplevelsen gick vi in i den tillhörande puben där tjugomannablåsorkestern “de Bucket big band” precis skulle till att dra igång kvällens spelning. Lokalen var pytteliten och fullpackad av öldrickande gäster men ändå kändes det aldrig trångt trots att jag stod precis brevid gitarristen medan bandet spelade. Höjdpunkten var när blåsinstrumenten rörde sig ut i publikhavet och plötsligt, medan tempot, takten och musiken fortsatte att pulsera, stod jag helt inringad av fyra trumpetare. Det var så otroligt coolt att befinna sig mitt i musiken, mitt bland musikerna, totalt inne i hela upplevelse. Och de spelade så bra.

Behöver jag lägga till att jag hade extremt svårt att stå still till igår kväll? Till och med när vi vandrade genom Red light district tillbaka till hotellet vickade rumpan på mig, nöjd över att födelsedagshelgen inleddes redan torsdag kväll.

Bra musik och dans, sedan är jag nöjd.
Grattis till Josefine på födelsedagen!

Jag skulle så gärna vilja säga att söndagens konsert med Manu Chao var bra. Men jag kan inte heller säga att det var tråkigt eller att jag inte nöjt av den medan jag var där, för det gjorde jag.

Manu och hans Radio Bemba Soundsystem lämnade inte kvar en långvarig känsla hos mig. Kanske förväntade jag mig mer Manu och mindre rock, eller kanske hade jag inte lyssnat tillräckligt mycket på de nya låtarna. Visst dansade jag under större delen av konserten trots sittplats och visst hade jag kul medan det varade (bortsett från att jag ledsnade lite efter typ tredje-fjärde extranumret), men när jag var hemma igen och nu när det gått ytterligare några dagar så tänker jag inte på konsertupplevelsen längre.

Tråkigt tråkigt.

Annat är det med förra fredagens konsert - den har jag fortfarande i minne och hjärta.

När jag vaknade i morse så var jag fortfarande kvar i bubblan från igår och gårkvällens konsert på Konserthuset i Stockholm; Oum Kalthoum - röst för en hel värld.

Solisterna Nehad Fath Allah och Reem Kamal framförde tillsammans med Kairooperans Oum Kalthoum-ensemble och dirigenten Selim Sahab flera klassiska Oum Kalthoum-stycken och även om jag lyssnat på hennes musik en del redan så gav konserten en helt ny dimension.

När de tretton kostymklädda musikerna kom in på scen kändes det som om jag satt inför en klassisk västerländsk konsert och när de första tonerna drog igång blev det en helt underbar kulturkrock; det är första gången jag mött orientalisk musik i ett för mig typiskt västerländskt sammanhang/miljö. Det handlar ju bara om mina egna erfarenheter och fördomar egentligen men det var en helt underbar upplevelse och jag log genom större delen av konserten. Det är sällan jag får chansen att gå på orientalisk konsert och det här var den totala motsatsen till Saad på Berns i somras.

Under dagen har jag, med ett par avbrott för oväntade familjebesök, lyssnat på den igen på SR:s arkiv eftersom konserten även direktsändes i radio. Och minnet av igår lever kvar en stund till.

(Dessutom måste jag dricka champagne tillsammans med trevligt sällskap oftare. Godis, gott.)

Jag har precis sett mitt schema för resterande termin och dramatikkursen som jag läser för att få ett andra ämne, tar kål på min plan att läsa alla böcker till D-uppsatsen innan julen. Det är en smärtande insikt.

Jo, Sabina jag är här =)
Vet du vad jag fann idag? Klart du inte vet.
Jag var och lämnade in en bok på biblioteket och fann en musikmaskin. Har den alltid stått där?
Det var bara att stoppa in ett USB-minne och ladda ner. Tack! Det knasiga är att det gick att bränna ner på skiva. Ger bibblan ut musiken gratis?

Jag är i alla lycklig ägare till två av Viba Femba skivor. Var är snacket om upphovsrätten?

Du, Josefine. Vad är det här för fasoner? Är vi så intrasslade i musik att vi inte orkar lyfta nosen till datorskärmen?

Medan Josefine har grävt ner sig i en musikuppsats så har jag själv inte alls grävt ner mig alls utan mest bara sprungit runt och upplevt. Till exempel så var jag, Nina och Hanna på konsert med Lars Demian för ett par veckor sedan. Han hade turnépremiär på Södra Teatern och det var en väldigt fin och som vanligt rolig konsert, texterna är större delen av musikupplevelsen och även om jag nu hunnit höra de flesta av låtarna några gånger redan så blir det alltid en tumme upp.

En vecka sedan hamnade jag oplanerat på ytterligare en konsert. Den gången var det Paris som hade folkparksspelning på en privat fest, bara ett par dagar innan releasen av deras nya album och tillika tungvrickare The landlord is kind enough to let us have our little sessions.

Nu ser jag fram emot Manu Chao på söndag samt förhoppningvis ytterligare musikupplevelser före det. Kanske lite Oum om sällskapet ställer upp…

Josefine, vad gör du?