Jag tyckte innan att jag var avundsjuk på de som använde Spotify dagligen. Sedan började mitt intresse svalna en aning för att sedan anse att det kanske var lite överskattat. När jag hann tänka den tanken såundrade jag inte om det var ett sätt att förhålla sig till avundsjukan jag hade först. Efter ett tag tänkte jag att jag skulle skaffa det. Då blev jag skraj. Jag blev skitnervös och fick för mig att hela världen nu skulle veta allt om Josefines musiksmak (ja, det låter skittöntigt, jag vet). I helgen ringde jag Åsa som snällt fick lugna ner mig med att inte en käft vet något om vad jag lyssnar och att det inte är ett socialt (musik-)forum där man kan bli polare med sin mosters kusin på andra sidan jorden (likt Facebook). Jag joinade. Köpte det och planerar att senare göra om mitt konto till ett gratiskonto, det går nämligen finfint.

Nå, var det något att vara avis på. Jo lite, jag upptäcker gammal musik och andra tolkningar av den sanningen jag levt med. Ny musik och gammal musik och det är helnice. Tillgängligheten är enorm även om jag tycker att accapellamusiken är lite tunn i förhållande till andra genrer. Jag ångrar mig inte även om musiken som ligger i min spelare i jackan känns mer värdefull trots allt.

Detta inlägg publicerades torsdag 19 februari 2009 kl 0:33 och hör till följande kategori(er) Musik. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din webbplats.