I kväll skall jag se Opera, Mason Lescaut (osäker på stavningen) av Puccini, det är så mycket som jag vet. En kort handlingsresumé hittade jag på nätet där man kort och gott kan säga att alla flyr och sopranen dör i slutet….typ…och att detta var Puccinis genombrott. Känns som om allt (eller inget) kan hända ikväll

När jag vaknade i morse så var jag fortfarande kvar i bubblan från igår och gårkvällens konsert på Konserthuset i Stockholm; Oum Kalthoum - röst för en hel värld.

Solisterna Nehad Fath Allah och Reem Kamal framförde tillsammans med Kairooperans Oum Kalthoum-ensemble och dirigenten Selim Sahab flera klassiska Oum Kalthoum-stycken och även om jag lyssnat på hennes musik en del redan så gav konserten en helt ny dimension.

När de tretton kostymklädda musikerna kom in på scen kändes det som om jag satt inför en klassisk västerländsk konsert och när de första tonerna drog igång blev det en helt underbar kulturkrock; det är första gången jag mött orientalisk musik i ett för mig typiskt västerländskt sammanhang/miljö. Det handlar ju bara om mina egna erfarenheter och fördomar egentligen men det var en helt underbar upplevelse och jag log genom större delen av konserten. Det är sällan jag får chansen att gå på orientalisk konsert och det här var den totala motsatsen till Saad på Berns i somras.

Under dagen har jag, med ett par avbrott för oväntade familjebesök, lyssnat på den igen på SR:s arkiv eftersom konserten även direktsändes i radio. Och minnet av igår lever kvar en stund till.

(Dessutom måste jag dricka champagne tillsammans med trevligt sällskap oftare. Godis, gott.)

Jag har precis kapat Sabinas stora skivspelare, den som annars spelar orientalisk musik i den här lägenheten. Skivspelaren rymmer 100 skivor (+ 1 gästplats) och min gamla skivspelare som fortfarande huserar hos mina föräldrar med sina tre skivor inneboende känns med ens väldigt fjuttigt.

Nu skall texten inte handla om Sabinas cdspelare utan om den arabiska musiken som är ett vanligt inslag i denna semestern. Allt handlar om att vänja sig sägs det och jag undrar om det är “att vänja” som i att ha något att associera till. Att det som är vant är lika med lättlyssnat.

Min kapning av cd-spelaren gick/går ut på klassisk stråkmusik (klassisk som västerländsk konstmusik), närmare bestämt Haendel (1685-1759). Klassisk musik har alltid varit något jag haft associationer till. I mina barndomsår tyckte jag väldigt illa om det, det var besvärligt, inte trallvänligt osv men sedan har den fyllt sin funktion och fått sin givna plats bland all annan musik som kommit och gått i livet.

Assosiationen finns, därav något jag är van vid. Vad är jag då van vid?? det är det jag funderat över under denna semester medan jag suttit i Sabinas bil och lyssnat på orientalisk musik.

Jo, tongångarna, sättet att framföra det hela på, instrumenteringen (en symfoniorkester eller en stråkorkester låter ju på sitt sätt) och att alltid veta vad man (i detta fall jag) får serverat.
Vad ligger då skillnaden??

I vår västerländska värld av musik är vi vana vid att en durskala har heltoner mellan alla tonsteg förutom mellan tre och fyra samt sju och åtta (oktaven). Om du som oinvigd läser detta så tror jag att även om du inte förstår i ord det jag skriver här, så skulle du HÖRA skillnaden. Något vi också är vana vid är soundet på röster, att allt är rent (det är nästan så det rena går till överdrift ibland).
I den orientaliska musiken är rösterna inte likt det vi är vana att höra när vi slår på första bästa radiokanal som finns inom räckhåll. Vad det är som styr i den genren kan inte jag svara på då jag vet lite för lite men med allt annat står det till sin samtid och sammanhang så något är även styrande i denna genre på samma sätt som den västerländska populärmusiken är.

Nu har jag suttit några gånger i Sabinas bil och i lördags kväll var jag på Södrabar på deras världsmusikdanskväll och jag har lyssnat ingående och funnit olikheter (så som ovan) och likheter (likt stråkar i musiken och upppoppade tempon). Jag har aldrig ogillat den orientalisak musiken du lyssnar på, Sabina, men nu har jag skaffat mig något eget att associera till och får kan få den sköna känslan i magen när jag lyssnar på musik som är bra. Den sköna känslan som kommer av association,vilket jag saknade innan. Det gör hela grejen.