I kväll skall jag se Opera, Mason Lescaut (osäker på stavningen) av Puccini, det är så mycket som jag vet. En kort handlingsresumé hittade jag på nätet där man kort och gott kan säga att alla flyr och sopranen dör i slutet….typ…och att detta var Puccinis genombrott. Känns som om allt (eller inget) kan hända ikväll

Jag och Josefine pratade i telefon sent igår kväll och precis när vi skulle lägga på var vi bara tvungna att lägga till:

Josefine: Åh, jag ska på opera imorgon!

Sabina: Och jag ska på dans imorgon!

Beroende på vad man väljer att kalla det hela, blir resultatet olika.

Jag var och såg Mozarts Trollflöjten på bio igår. Det var sista dagen och jag kände att jag inte kunde med att missa ett tillfälle som sådant. Opera i bioform. Trollflöjten förlagd i första världskriget där nattens drottning kommer åkande på en pansarvagn.

Kenneth Branagh regisserar, han som tidigare regisserat “Mycket väsen för ingenting”, och det går att se att han har fallenhet för att regissera drama som världen har sett en mängd gånger.
Handlingen är förlagd i skyttegravarna i norra frankrike där unge Tamino blir sårad. Han blir omskött av sjuksystrar som jobbar för Nattens drottning. Nattens drottning låter sända ett foto till Tamino på sin älskade dotter som är fast hos den “onde” Sarastro och om han hittar henne och befriar henne skall hon bli hans. Tillsammans med Papageno skall han ta sig in till Sarastro och befria henne.

Det är en komisk opera med en mängd kärlek. Man kan tro att historien måste ändras då den förläggs nästan 200 år framåt i tiden men filmen följer operans handling och Kenneth Branagh har gjort en väldigt fin tolkning även om fokuset flyttas från tiden och det blir mest handling.

En bra opera kan inte stå utan sina bra sångare och det är helt klart njutbart att lyssna på Nattens Drottning, Paminas och Taminos kärleksförklaringar till varandra.

I rollerna:

Joseph Kaiser … Tamino

Amy Carson … Pamina
René Pape … Sarastro

Lyubov Petrova … Nattens Drottning

Benjamin Jay Davis … Papageno

Silvia Moi … Papagena
Tom Randle … Monostatos
Ben Uttley … Priest
Teuta Koço … First Lady
Louise Callinan … Second Lady

Vanessa Ashbee … Follower of Sarastro
Kim-Marie Woodhouse … Third Lady
Rodney Clarke … First Officer
Charne Rochford … Second Officer

(källa: IMBD)

Jag har sett Digitalopera men då är det liveopera från Metropolitan men sett från en biosalong. Detta är opera också fast på film. Som film betraktat kan jag förstå de som ser filmen som seg. Opera har en tendens att gotta sig i varje känsla. det är själva grejen med opera, det har varit så från början med recitativ och aria. Recitativet för handlingen framåt och arian är i samma känsla. Det är opera och som opera betraktat har Branagh gjort ett bra jobb med bra männsikor omkring sig. Sångare som medarbetare. Frågan är om man skall betrakta operan som film eller filmen som opera. Det sistnämnda ger bäst utdelning.

Jag var på Genrepet av Wagners Parsifal i tisdags. En Opera i tre akter på fem och en halv timme då inkluderat de två pauserna.

Operan handlar om pojken Parsifal som skjuter en svan. Han glömmer vem han är och var han kommer ifrån. Detta skall vara berättelsen om hur han kommer till insikt. Med i handlingen finns även en samling riddare som vaktar den heliga Grahl. Konungen bland dessa riddare är förhäxad på grund av att han har tagit ett spjut som tillhör någon annan. Han får ett sår som aldrig läker och som konung skall han varje kväll öppna den heliga grahl.

Vissa paralleller går att dra till DaVinci-Koden men det hjälper inte till att få klarhet i varför dessa grahlriddare ser ut att vara döende allesammans. De kan knappt gå rakt och de lider något enormt. Konungen lider mest av alla och att han inte har förblött i första akten är en gåta.

Tillbaka till pojken Parsifal och svanen som han skjöt. Det är väldigt långsökt varför en pojke skall bli jagad från grahlriddarna bara för en sådan sak. Han får reda på att hans föräldrar är döda och sakta börjar minnena av att ha föräldrar komma tillbaka.

I andra akten träffar pojken den kvinnliga huvudrollen, som även hon är förhäxad, på tu man hand. Hon är fördömd att få den unge pojken förälskad i henne men hennes förhäxning bryts om hon blir förvägrad kärlek. Nu har vi sedan lämnat Grahlriddarna och är i en trollkars rike där alla kvinnor är som rosor och skall behaga denne pojke. det är endast i denna akten som denna kvinnliga rollkaraktär visas ha en egen vilja och karaktär.

Parsifal tackar nej till henne och tar ifrån trollkarlen sitt vapen, det som skall få grahlriddarnas konung att bli av med sitt sår. Åren går och Parsifal letar sig tillbaka till grahlriddarnas ställe där även den kvinnliga huvudrollen har en plats. Där är hon knappt någon. Uttalar knappt någon vilja och vill bara tjäna i konungens tjänst. Hennes personligheter i de olika rikerna är som natt och dag.

Det slutar med att Parsifal räddar konungen och på så vis får kungen sin frid. Parsifal blir själv konung över grahlriddarna och hjälteförklarad.

Kanske är det så att dessa riddare är så döende på grund av att de får liv av den heliga grahl och att konungen har vägrat att öppna grahlen på grund av att det gör ont i hans sår och att han då lider så mycket. Det är så mycket som man måste försöka pussla ihop för att det skall vara hanterligt och förhoppningsvis skall man få ihop en hel historia då man sett hela operan. jag är osäker på om jag fått det.

Scenografin var magnifik. Jag vet inte hur jag skall förklara hur det såg ut när Riddarnas rike första gången firades ner från taket. Kulisser som liknar betong men som skådespelarna är regisserade att snyggt flytta på när det behövs mer plats på scenen.

Jag är inte Wagnerian och kommer inte att skriva några stora ord om musiken men orkestern och dirigenten gjorde ett bra jobb. Jag tror inte att det ligger i regin eller i något annat av de delmoment som skapar en stor uppsättning utan i vilken opera det är som uppsättningen behandlar. I detta fall ligger svårigheten i att förstå hos Wagner den store själv. Det känns för långsökt det som gör handlingen men den som går och ser premiären imorgon klockan tre lär få se en scenisk gestaltning om än lite dödlig men med snygg scenografi.