Vilken utmaning jag fick av Josefine. Jag gillar ju summeringar och tillbakablickar men det här har varit svårt. Dock tror jag att ni kan se en viss röd tråd.

Musiklista 2007 á la Sabina

* Bästa musikupplevelsen?
Det står nog lika mellan Oum Kalthoum-konserten i oktober och Saad på Berns i juni.

Hedersomnämnande går dock till första gången jag framförde min egen koreografi till Natacha Atlas låt Bathaddak.

* Bästa inköpta skivan?
Jag har ju inte köpt så många skivor under 2007, men i somras då jag grävde bland skivorna hos Virgins musikaffär på Picadilly Circus i London och hörde första takterna till Tiky Tiky Boom på en samlingsskiva med Emad Sayyah insåg jag att jag var tvungen att köpa skivan. Låten var så härligt galet poppig och tramsig - och flera av låtarna har kommit till användning under hösten.

*Bästa låten i mp3-spelaren
Tehayeini med Maria från Libanon! Årets må-bra-låt!

Övrigt vill jag tillägga
Dans

Dansdansdansdans

… och dans.

Jag och Josefine pratade i telefon sent igår kväll och precis när vi skulle lägga på var vi bara tvungna att lägga till:

Josefine: Åh, jag ska på opera imorgon!

Sabina: Och jag ska på dans imorgon!

Vinnaren blir en koncept
Tvåan tar hem vinsten.

Detta var den mest rättvisa vinsten. Marie har en genre som där det redan finns stora stjärnor. Hon är i genren som vinnarlåten skrivits i. Hon var i rätt i forum. Låten var inte anpassad till den andra finalisten.

Men det är Amanda, andraplaceringen, som tar hem det hela. Nu har hon tid att vila och göra sitt eget i sitt egna koncept för ingen kommer tillåta att hon går utan skivkontrakt.

Men eftersom Marie sjunger bland de stora stjärnorna så kan hon behöva denna tävlingen, Amanda klarar sig själv. Detta var helt klart mest rättvist.

Födelsedagshelgen har börjat för oss båda, för min del redan igår kväll på en restaurang i Amsterdam.

Vi gick till restaurangen Casablanca, som inte alls var marockansk utan gick på temat cirkus/Casablanca-filmen. Hela restauranglokalen var tapetserad med massor av gamla cirkusaffischer och när vi ätit klart för- och huvudrätt blev samtliga i matsalen uppjagade till övre våningen där “en dam väntar på er”.

Vi fick kliva in i en otroligt charmig och liten teater och fick oss en typ av cabaré/halvkaraoke/varité. Mycket riktigt väntade en glitterklädd dam på oss tillsammans med en mikrofon, en minidisch och ett blad med blandade och tydligen helt obegripliga ord på som fick agera låtmeny. Vi i publiken fick välja låtar och när hon lyckades charma de utsatta tillräckligt bra fick hon även med sig folk på scen. På den tjugo minuter som föreställningen varade (därefter fick vi efterrätt i matsalen igen) hann hon sjunga på både tyska, engelska, holländska och franska, alla mer eller mindre kända låtar - men när holländarna drog igång en helt hysterisk allsång på en nationaldänga var vi andra helt lost. Doktor B någonting hette den.

Efter den kombinerade scen- och matupplevelsen gick vi in i den tillhörande puben där tjugomannablåsorkestern “de Bucket big band” precis skulle till att dra igång kvällens spelning. Lokalen var pytteliten och fullpackad av öldrickande gäster men ändå kändes det aldrig trångt trots att jag stod precis brevid gitarristen medan bandet spelade. Höjdpunkten var när blåsinstrumenten rörde sig ut i publikhavet och plötsligt, medan tempot, takten och musiken fortsatte att pulsera, stod jag helt inringad av fyra trumpetare. Det var så otroligt coolt att befinna sig mitt i musiken, mitt bland musikerna, totalt inne i hela upplevelse. Och de spelade så bra.

Behöver jag lägga till att jag hade extremt svårt att stå still till igår kväll? Till och med när vi vandrade genom Red light district tillbaka till hotellet vickade rumpan på mig, nöjd över att födelsedagshelgen inleddes redan torsdag kväll.

Bra musik och dans, sedan är jag nöjd.
Grattis till Josefine på födelsedagen!

Jag skulle så gärna vilja säga att söndagens konsert med Manu Chao var bra. Men jag kan inte heller säga att det var tråkigt eller att jag inte nöjt av den medan jag var där, för det gjorde jag.

Manu och hans Radio Bemba Soundsystem lämnade inte kvar en långvarig känsla hos mig. Kanske förväntade jag mig mer Manu och mindre rock, eller kanske hade jag inte lyssnat tillräckligt mycket på de nya låtarna. Visst dansade jag under större delen av konserten trots sittplats och visst hade jag kul medan det varade (bortsett från att jag ledsnade lite efter typ tredje-fjärde extranumret), men när jag var hemma igen och nu när det gått ytterligare några dagar så tänker jag inte på konsertupplevelsen längre.

Tråkigt tråkigt.

Annat är det med förra fredagens konsert - den har jag fortfarande i minne och hjärta.

När jag vaknade i morse så var jag fortfarande kvar i bubblan från igår och gårkvällens konsert på Konserthuset i Stockholm; Oum Kalthoum - röst för en hel värld.

Solisterna Nehad Fath Allah och Reem Kamal framförde tillsammans med Kairooperans Oum Kalthoum-ensemble och dirigenten Selim Sahab flera klassiska Oum Kalthoum-stycken och även om jag lyssnat på hennes musik en del redan så gav konserten en helt ny dimension.

När de tretton kostymklädda musikerna kom in på scen kändes det som om jag satt inför en klassisk västerländsk konsert och när de första tonerna drog igång blev det en helt underbar kulturkrock; det är första gången jag mött orientalisk musik i ett för mig typiskt västerländskt sammanhang/miljö. Det handlar ju bara om mina egna erfarenheter och fördomar egentligen men det var en helt underbar upplevelse och jag log genom större delen av konserten. Det är sällan jag får chansen att gå på orientalisk konsert och det här var den totala motsatsen till Saad på Berns i somras.

Under dagen har jag, med ett par avbrott för oväntade familjebesök, lyssnat på den igen på SR:s arkiv eftersom konserten även direktsändes i radio. Och minnet av igår lever kvar en stund till.

(Dessutom måste jag dricka champagne tillsammans med trevligt sällskap oftare. Godis, gott.)

Du, Josefine. Vad är det här för fasoner? Är vi så intrasslade i musik att vi inte orkar lyfta nosen till datorskärmen?

Medan Josefine har grävt ner sig i en musikuppsats så har jag själv inte alls grävt ner mig alls utan mest bara sprungit runt och upplevt. Till exempel så var jag, Nina och Hanna på konsert med Lars Demian för ett par veckor sedan. Han hade turnépremiär på Södra Teatern och det var en väldigt fin och som vanligt rolig konsert, texterna är större delen av musikupplevelsen och även om jag nu hunnit höra de flesta av låtarna några gånger redan så blir det alltid en tumme upp.

En vecka sedan hamnade jag oplanerat på ytterligare en konsert. Den gången var det Paris som hade folkparksspelning på en privat fest, bara ett par dagar innan releasen av deras nya album och tillika tungvrickare The landlord is kind enough to let us have our little sessions.

Nu ser jag fram emot Manu Chao på söndag samt förhoppningvis ytterligare musikupplevelser före det. Kanske lite Oum om sällskapet ställer upp…

Josefine, vad gör du?

Josefines bioopera-inlägg igår och vår efterföljande konversation kring att jag först gissade att Branagh var med även framför kameran eftersom han varit det i andra filmer ha gjort fick mig att tipsa Josefine om Antonio Banderas Fantomen på Operan-duett tillsammans med Sarah Brightman.

Finns en massa filmer på Youtube - sök och gapa (som jag gjorde när jag först såg/hörde det).

Ja, shit jävlar vad vi dansade igår. Hela Berns gungade till Saads rytmer och sång (arr: Re:Orient). Det var inte bara stjärnan Saad som roade utan hela hans gäng med musiker och trumpojkar rusade runt i lokalen, uppmanade till dans, skakade rumpa och bara var halvt galna enligt svenska mått mätt. Och vad hela gänget kunde dansa; här hade vi ett gäng karlar som stod och gjorde mänger av “magdansrörelser” som vi inskränkt tror enbart är något för tjejer. Höftdropp, benspark och en massa skak.

En av killarna kämpade febrilt med att få oss att dansa i ring kring en stol och när han väl fick oss att göra som han ville förstod vi också varför; då dök Saad upp från ingenstans och ställde sig på stolen i mitten medan vi dansade vidare.

Och det pågick i en halv evighet, precis när benen började gnälla lite avbröt man för paus och senare fortsatte konserten i ytterligare en timme. Till avslutande Einab försökte jag och Hanna köra vårens koreografi men det blev rätt improviserat för förutom att det var livekonserter och en massa extra verser inlagda lite här och där, det det också andra rytmer som kom fram än på cd-versionen som vi har.

Smakprov på sång och dans finns hos Angelica på magdansbloggen - som också fick äran att dansa på scenen.

Efter konserten fortsatte vi dansa till DJ Cheb Oman och nu måste jag försöka vila både ben, öron och hals (vattenpipa är gott men det känns i halsen dagen efter).

Sånt här imponerar på mig, Josefine: När man går på en liten företagsfest och en av värdarna har bett en kompis komma dit för en minikonsert.

Fredrik ställde sig mitt i det lilla kontorslandskapet och framförde fyra riktigt bra låtar; endast hans röst och en gitarr utgjorde hans ensemble. Det var ingen scen som distranserade oss från honom utan han stod bara där mitt bland oss, pärmar och kontorsstolar. Och i bakgrunden syntes en vacker sommarhimmel över Stockholm.

Daniel; Kan du komplettera mitt inlägg med lite mer info om Fredrik?